Ridsporten är full av regler. De flesta finns till för säkerhets skull, för att vare sig ryttare eller häst ska göra sig illa. Att rida med hjälm är en regel med ganska uppenbart syfte – att skydda huvudet ifall man ramlar av eller blir sparkad. Andra saker är inte lika självklara.
I det militära handlar det mycket om ordning och säkerhet. Den som har gjort värnplikten vet hur noga det är med kläderna. Alla knappar ska vara knäppta, alla skosnören knutna, och håret ska vara uppsatt. Det ska se snyggt och prydligt ut, och risken att fastna med kläder och hår ska vara minimal.
Precis samma sak gäller inom ridsporten. Utsläppt hår skymmer sikten och kan fastna i grenar under uteritten. En huva på jackan kan vara skönt under kalla och blåsiga dagar, men gör det svårare att se åt sidorna och att avgöra varifrån olika ljud kommer. En huva som hänger på ryggen kan också vara farlig, eftersom den kan fastna i utrustning, väggkrokar och liknande. Vill man ändå ha huva bör man skaffa en jacka med avtagbar variant, som på de längre jackorna från Parajumper. Annars är det bästa att helt enkelt ta på sig en mössa istället.
Att man alltid börjar på vänster sida när man ryktar hästen, kratsar dess hovar, lägger på sadel och täcke och så vidare, har sin bakgrund i äldre tiders soldatutbildning. Fram till fyrtiotalet användes hästar i försvaret, och när de nya soldaterna skulle lära sig hantera hästarna var det viktigt att alla gjorde rätt. För att officerarna lättare skulle se när någon gjorde fel, fick alla soldater göra samma saker i samma ordning samtidigt.
När man leder hästen gör man det på vänster sida, vilket inte bara görs av militär tradition utan också av praktiska skäl. För att undvika krockar råder högertrafik både på ridbana och stallbacke, och när man leder hästen på vänster sida kommer inte mötande hästar så nära den egna hästen. I trafiken räknas hästen som ett fordon även om ryttaren går bredvid och leder. Genom att leda hästen på vänster sida har man god uppsikt över trafiken och hästen har mindre möjlighet att röra sig ut på vägbanan. Det är förstås bra att träna på att leda hästen från bägge sidor, både för sin egen skull och för hästens.
Ridsportens koppling till det militära har sin grund i försvarets avhästning under fyrtiotalet. När hästarna byttes mot motorfordon blev ridsporten en folksport tack vare stöd från både stat och uppfödare. Staten ville säkra tillgången till utbildade ridhästar ifall landet skulle få oljebrist under kalla kriget, och uppfödarna ville förstås säkra sina framtida verksamheter. Eftersom det var armén som hade haft hand om utbildning av både hästar och ryttare dittills, och ridskolor kunde få låna hästar på ackord, föll det sig naturligt att de gamla metoderna fortsatte användas även i de nya verksamheterna.